ortendahlsandra

Det må vara fina bilder jag lägger upp. Men det säger sig själv ett fint land med fina bakgrunder på bilderna. 
Men det är inte riktigt hur jag skulle beskriva mitt liv här. Eller jo, till viss del. Men den vackra fasaden är 
inte så viktig, mer roligt att ha ett minne av detta äventyr. Men det är själva livet jag pratar om nu. 
Jag bodde ca ett och ett halvt år på Cypern och spelade proffsfotboll som jag nu gör i Grekland. Med erfarenheter
därifrån visste jag att allt inte är som en dans på rosor, att det är ett x antal gånger svårare av spela
utomlands än hemma i "mesiga Sverige". Nu snackar jag inte fotbollsmässigt, utan utanför plan samt på plan fast
med attityden (om man nu kan säga så). Den så kallade attityden.

I början gick allt bra de var snälla och tog med oss ut och fikade varje dag och vad allt de själva gjorde. 
Men nästan för bra. Jag började komma närmare Angi (vår bulgariska målvakt). Vi bor lite utanför stan så vi hade nästan inget val än att komma bra överrens. Sakta men säkert lämnade de nästan allt ansvar på oss både utanför och på planen. Det började närma sig seriepremiär och årets viktigaste match mot Paok. Vi åkte dit för att bli totalt utspelade och hade tur att vi bara förlorade med 2-1. Efter det vände allt. Jag blir kall i kroppen när jag tänker på det. Dessa blickar och inte då tala om hur hemskt det var de följande fem dagarna när ingen i stort sett sa ett ord till mig, de passase förbi mig på träningarna. Ville bara sjunka under jorden och vakna upp och tro att allt skulle bli bra. Sedan dess åker jag längre ner för backen för varje dag som går. Liksom en ond cirkel. Allt blir fel.
Men då kom min älskade stora syster och hälsade på och gjorde en kanonmatch och matchens första mål. Efter det var de bra i några dagar. Jag var liksom och svävade på rosa moln när hon var här. Ja la inte ens märke till om någon försökte trycka ner mig, jag var blind. Men den senaste veckan har det bara blivit sämre och sämre.. I tisdags åkte Angi till Bulgarien på semester en vecka. Jag hade blivit lovad och bli hämtad för att fika med tjejerna och coach av coach dagen innan. Okej tänkte jag, coach försöker iaf nu när jag är ensam. På morgonen ringer en tjej och frågar om ja kommer till dem. Wtf?! Skulle inte ni hämta mig tänkte jag men frågade vart dom var och hur länge dom skulle stanna. 30 minuter blev svaret. Problemet är bara att det tar ungefär 
en timme för mig från de att ja ska kunna klä på mig till att jag kommit till detta cafeet. Så det var liksom omöjligt! Sedan bestämde jag mig för att ja bara skall gå till träningarna och vänta tills Angi kommer tillbaka. Men igår hände det något på träningen som gjorde mig så förödmjukad att jag ville bara försvinna. Vi står och väntar in de sista tjejerna som var på väg till träningen. Alla står och snackar, jag står helt ensam. Tappade liksom de lilla jag hade kvar efter att ingen mer än coach hejat på mig. Men jag står med ett fejk smile hela tiden när någon ger en blick för att inte ge dem den tillfredställelsen. Sedan ropade tjejerna dit mig, igen tänkte jag dom försöker få med mig i "gänget". Yeah right! 4 tjejer ställde sig och jag blev den 5:e som skulle vara med i leken. Först ställde jag mig i mitten men tjejerna ledde mig att stå sist. Leken gick ut på att jag skulle göra likadant som de andra. Med ena handen rätt ut, sen andra och sen sittandes i 90 grader. Sen kastade alla sig över mig. OCH HÅNSKRATTADE! Tänk er ett helt lag som står i en ring runt omkring mig. Som i en film. Alla skrattar utom jag. 
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ett par minuter tänkte jag på de men skakade av mig det och träningen blrjade. Jag var så arg, hur kan dom peka ut en och inte vem som helst den som är helt helt ensam här. Men konstigt nog gjorde jag min bästa träning. Det stack ännu mer i ögonen på dem!

Jag tycker det är tråkigt, jag flyttade till Grekland för att spela fotboll och koncentrera på det. Men nej, inte en chans jag får mer se upp så att ingen skall skada mig, trycka ner mig eller liknande. Nästan varje dag får jag höra ngåon elek kommentar som: "Tror du att du är någon jäkla modell, vi är faktiskt fotbollsspelare". Men jag inser nu att vart jag än kommer så kommer jag stöta på detta mer eller mindre. För det är inte alltid så lätt att vara smal, blond och fotbollsspelare. Och dessutom så är jag snäll mot dom, det sticker också i deras ögon. Men jag tror att min stil och personlighet ändå kommer vinna i slutändan.. 
"Because what doesnt kill you makes you stronger"