ortendahlsandra

Idag väckte Maria mig, städerskan på hotellet 13.15. Hon skulle städa, hon bad så hemskt mycket om ursäkt. Hon trodde la inte att någon fortfarande sover vid den tiden. haha. Men fel. Sandra kan sova bra mycket. Så jag tänkte att jag skulle försöka gå upp i samma veva som hon väckte mig. Halv 2 ringde coach mig och frågade om jag sov.   -Nej ja har varit uppe länge!! Ibland får man faktiskt ljuga, de va änna lite pinsamt.. Tog min fin fina bike och cyklade till vårt matställe och hämtade mat. Idag blev det moussaka, lite likt lassange fast ändå inte. Fett mkt ost, köttfärs, potatis och någon grön grönsak. Lite svårt att förklara. Efter det kom coach och hämtade mig och så åkte vi upp i bergen till Potaria. Ett ritkgit stort och fin hotell där det väntade hamam och massage. JAG DÖÖR! Så sköönt de va..

Igår vann vi med 2-1. Borde vart en enkel match, men icke sa nicke. (Dom har inte lyckats ta en enda poäng ännu). Plastgräs och mer sån svart dörrmatta än själva "gräset". Vilke gjorde att man halkade och hade svårt att skjuta. Borde haft grusskor som motståndarna. Efter dryga kvarten blev en i vårt lag utvisad efter att ha sparkat en i magen för att hon blev arg. (I samma veva blev deras coach utvisad och det var ett jävla liv). Så det var bara för mig att flytta ner på hennes vänsterkant. Sådär skoj.. Fick springa utav bara fan. Men ett halvtidsresultat 1-0. I andra gick jag upp och spelade ensam som centerforward. Det gick ganska bra, förutom att dommaren blåste ungefär 15 offsides på mig. Vilket kanske var 70 % feldömt, men okej. Jag passade till Tsirdani som sköt in 2-0 målet. I slutet fick våran urusla keeper visa vad hon gick för. Desprina passa en bakåt pass till henne.

Dagarna blir färre..

I söndags åkte vi fyra långa timmar för att spela match mot Drama, något i den stilen hehe. På vägen dit satt jag och lyssnade på musik och deckade rätt gött måste jag säga. Många frågetecken med tanke på att Angi åkte utan att säga någonting. Många sura miner också för den delen. På vägen dit stannade vi för att äta vår traditionella matchmåltid spagetti med kyckling på vårt kära Goodys. Äntligen framme och när dommaren blåste i pipan spelade vi ca 5-10 min och vi gjorde första målet efter ett snett bakåt inspel av Vaso till Tsirdani som placerade den stenhårt och snyggt i målvaktens högra hörn. Efter ett litet tag reduserade dem, vilket gjorde oss hysteriska. Nu med ett resultat vid namn 1-1. Shit nu började alla få panik och bara tjonga iväg bollen, vilket jag inte har sett oss göra sen jag kom till laget. Alla började skrika på varann. Och vår coach rökte som aldrig förr och gjorde oss nervösa med hans gap och skrik. Själv brydde jag mig inte så mycket mer än jag själv skulle spela bra. Och det gjorde jag också. Hade en del chanser men först i andra halvlek fick jag sätta dit dom. Innan halvlek fixade jag en frispark utanför straffområdet som Tsirdani återigen satte dit, denna gången snyggt upp i krysset. Slutar aldrig att förvånas av henne. Men hon gör de gång på gång.

För ungefär en kvart sedan bestämde sig min lagkamrat, roomie, enda vän, min bästa vän här för att lämna Volos och vårat lag för att återvända till sitt hem som är i Sofia, Bulgarien. Ännu har jag inte fattat det, känns som hon bara gick ut för att festa eller något och borde komma tillbaka i natt och sedan vakna upp och träffa henne som vanligt. Och fortsätta våra dagar tillsammans här i Volos. Så som det har varit de sista två månaderna. Efter allt som har hänt här nere med målvakstränaren som nästintill misshandla henne, enorm förödmjukelse, för sen betalning av lön, hennes roomie som var gravid i 6:e månaden (utan att veta om det och sedan gjorde abort), hennes roomie som stal 1000 kr av henne, en kollaps på träningen igår som ledde till ett akut sjukhusbesök p.g.a stressen osv.. bestämde hennes bror och hennes kompisar för att köra alla dessa timmar från Bulgarien för att komma och hämta henne.

Nu sitter jag här och snckar med lite folk där hemma.. saknar er så mycket!

Japp då har man haft sin 21-års dag. Då var man en tjej på tjugoett somrar, vårar och höstar och en början på min 21:e vinter. Det känns måste jag säga. Lite tyngre att gå upp från sängen på mornarna. Lite mer häng bröst. Slappare kropp i helhet. Ett par till rynkor i pannan. Över natten mellan 20 och 21 års dagen vaknade upp och helt plötsligt ser ja mycket äldre ut. Nu är jag också 21 år klokt gammal. Ett år närmare döden och himmlen och dess liv efter det. Nej skämt o sido..

Lördag och match. Idag blåste den grekiska dommaren i pipan 15.00 grekisk tid för avspark. Min andra hemma match. Älskar att spela hemma på vår plan EAK. Jag spelar bra när vi har hemma match. Laget. Vi spelade också bra, många bra kominationer. Efter drygt 20 minuter gjorde jag 1-0. Underbart skönt. Älskar att göra första målet, känns som om det är det viktigaste att bryta isen enligt min mening. Jag hade ännu ett friläge men det missade jag. En del andra chanser som fick bli utan ett ytterligare glädjeskutt. Men jag njöt fortfarande av mitt enda mål. Några minuter innan det var dagsför halvtidsvila gjorde Goggo mål 2-0. Med vänsterdojjan. I halvlek fick vi en rejäl utskällning av coach om att vi måste göra 5 mål när matchen är slut. Vilken vi inte gjorde. Men vi spelade riktigt bra i första. Andra halvlek var faktiskt ganska dålig ingen struktur i spelet. Grötigt. Inte bra alls. Vi släppte ett mål också. Men vi gjorde ett nick mål i slutet som kom att bli slut resultatet 3-1. Faktiskt rätt förvånad. Idag passade de mig, de snackade med mig både på och utanför plan. Vilket är utöver det vanliga. Idag behandlade de mig faktiskt som om jag existerade eller rättare sagt jag var en av dem. Eller i alla fall nästan. Framsteg (ingen vet hur länge det varar eller om det var en engångsförteelse).

I fredags spelade vi träningsmatch mot killar. Vad kan dom ha varit?! 16 år kasnke. Det var en tuff match men också rolig att spela. På uppvärmningen slog jag upp min skada i foten i ledbanden. Men det gick hyfsat bra att spela ändå dock kunde jag inte skjuta. Man fick ta i mer än vanligt och det gick mycket snabbare.. Efter drygt 30 minuter gjorde jag första målet 1-0.

Igår och idag har det varit strålande sol och ca 25 grader. Har legat utanför hotellet och solat och njutit som bara den. Läst lite skvaller tidningar som micka hade med sig. Konstigt nog så mår jag för jävla bra nu, njuter som bara den av vädret. Tur att jag har vädret vid min sida hahahaha. Det känns bra nu när jag vet att jag kommer komma hem snart och träffa alla nära och kära som jag saknar så!

Det må vara fina bilder jag lägger upp. Men det säger sig själv ett fint land med fina bakgrunder på bilderna. 
Men det är inte riktigt hur jag skulle beskriva mitt liv här. Eller jo, till viss del. Men den vackra fasaden är 
inte så viktig, mer roligt att ha ett minne av detta äventyr. Men det är själva livet jag pratar om nu. 
Jag bodde ca ett och ett halvt år på Cypern och spelade proffsfotboll som jag nu gör i Grekland. Med erfarenheter
därifrån visste jag att allt inte är som en dans på rosor, att det är ett x antal gånger svårare av spela
utomlands än hemma i "mesiga Sverige". Nu snackar jag inte fotbollsmässigt, utan utanför plan samt på plan fast
med attityden (om man nu kan säga så). Den så kallade attityden.

I början gick allt bra de var snälla och tog med oss ut och fikade varje dag och vad allt de själva gjorde. 
Men nästan för bra. Jag började komma närmare Angi (vår bulgariska målvakt). Vi bor lite utanför stan så vi hade nästan inget val än att komma bra överrens. Sakta men säkert lämnade de nästan allt ansvar på oss både utanför och på planen. Det började närma sig seriepremiär och årets viktigaste match mot Paok. Vi åkte dit för att bli totalt utspelade och hade tur att vi bara förlorade med 2-1. Efter det vände allt. Jag blir kall i kroppen när jag tänker på det. Dessa blickar och inte då tala om hur hemskt det var de följande fem dagarna när ingen i stort sett sa ett ord till mig, de passase förbi mig på träningarna. Ville bara sjunka under jorden och vakna upp och tro att allt skulle bli bra. Sedan dess åker jag längre ner för backen för varje dag som går. Liksom en ond cirkel. Allt blir fel.
Men då kom min älskade stora syster och hälsade på och gjorde en kanonmatch och matchens första mål. Efter det var de bra i några dagar. Jag var liksom och svävade på rosa moln när hon var här. Ja la inte ens märke till om någon försökte trycka ner mig, jag var blind. Men den senaste veckan har det bara blivit sämre och sämre.. I tisdags åkte Angi till Bulgarien på semester en vecka. Jag hade blivit lovad och bli hämtad för att fika med tjejerna och coach av coach dagen innan. Okej tänkte jag, coach försöker iaf nu när jag är ensam. På morgonen ringer en tjej och frågar om ja kommer till dem. Wtf?! Skulle inte ni hämta mig tänkte jag men frågade vart dom var och hur länge dom skulle stanna. 30 minuter blev svaret. Problemet är bara att det tar ungefär 
en timme för mig från de att ja ska kunna klä på mig till att jag kommit till detta cafeet. Så det var liksom omöjligt! Sedan bestämde jag mig för att ja bara skall gå till träningarna och vänta tills Angi kommer tillbaka. Men igår hände det något på träningen som gjorde mig så förödmjukad att jag ville bara försvinna. Vi står och väntar in de sista tjejerna som var på väg till träningen. Alla står och snackar, jag står helt ensam. Tappade liksom de lilla jag hade kvar efter att ingen mer än coach hejat på mig. Men jag står med ett fejk smile hela tiden när någon ger en blick för att inte ge dem den tillfredställelsen. Sedan ropade tjejerna dit mig, igen tänkte jag dom försöker få med mig i "gänget". Yeah right! 4 tjejer ställde sig och jag blev den 5:e som skulle vara med i leken. Först ställde jag mig i mitten men tjejerna ledde mig att stå sist. Leken gick ut på att jag skulle göra likadant som de andra. Med ena handen rätt ut, sen andra och sen sittandes i 90 grader. Sen kastade alla sig över mig. OCH HÅNSKRATTADE! Tänk er ett helt lag som står i en ring runt omkring mig. Som i en film. Alla skrattar utom jag. 
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ett par minuter tänkte jag på de men skakade av mig det och träningen blrjade. Jag var så arg, hur kan dom peka ut en och inte vem som helst den som är helt helt ensam här. Men konstigt nog gjorde jag min bästa träning. Det stack ännu mer i ögonen på dem!

Jag tycker det är tråkigt, jag flyttade till Grekland för att spela fotboll och koncentrera på det. Men nej, inte en chans jag får mer se upp så att ingen skall skada mig, trycka ner mig eller liknande. Nästan varje dag får jag höra ngåon elek kommentar som: "Tror du att du är någon jäkla modell, vi är faktiskt fotbollsspelare". Men jag inser nu att vart jag än kommer så kommer jag stöta på detta mer eller mindre. För det är inte alltid så lätt att vara smal, blond och fotbollsspelare. Och dessutom så är jag snäll mot dom, det sticker också i deras ögon. Men jag tror att min stil och personlighet ändå kommer vinna i slutändan.. 
"Because what doesnt kill you makes you stronger"

Igår åkte vi till huvudstaden Athen för att spela mot det trejde bästa laget i Grekland, enligt förra årets tabell. Kl 08.00 var det samlig för att åka timmar innan vi skulle stanna för att käka vår traditionella måltid innan match (alltid spagetti med kyckling). Sedan brumma iväg med bussen ytterligare någon timme. Har ingen uppfanning om hur länge eftersom ja hade med mig min kudde och ipod med mig och deckade direkt och sov nästan hela vägen till Athen. Väl framme sken solen och det var några grader varmare än hemma i Volos. Ca 25 grader. Vi spelade mot Kallithea. Ett väldigt starkt lag enligt mig, motsvarar ett mitten lag i div 1 skulle jag tippa. Blev faktiskt förvånad hur bra dom var. Matchen var jämn, inte så många målchanser i matchen över huvud taget. Vi fajades idag, visade passoin och kämpade som ett lag, vilket vi inte gjort innan. Matchen såg ut att sluta oavgjord men i 85:e matchminuten gjorde Tamara matcherns första mål efter ett lite fippligt spel, kan inte rikitgt förklara målet. Men målvakten var ute vid straffområdets linje och bollen kom till Tamara ca 10 meter utanför straffområdet så hon hade öppet mål och sköt ett långskott i nätet. YEEEEY! Sedan i 87:e matchminuten blev jag utbytt efter ha spelat med en riktig jävla smärta i foten. Jag är glad att jag kunde genomföra matchen över huvudtaget eftersom jag inte ens på fredagen innan träningen fick röra en boll. Sista match minuten gjorde Katarina ett liknande mål fick ja höra efterråt eftersom jag missade det när jag satt och försöke ta bort mitt skydd från foten hahaha. Seger med 2-0. Alla nöjda och glada! Nästa match spelas inte förrän näst nästa söndag..